Så. Nu tänkte jag få nedskrivet hur jag har mått denna graviditet so far. Och ja, det har inte varit helt bra inte. Vi plussade sista februari och då var jag redan i v. 8 och fram tills dess mådde jag bra. Visst hade jag varit tröttare än vanligt och haft många finnar men annars var allt fint.

Veckan därpå, när jag gick in i v. 9, kom dock symtomen krypandes. Precis som när jag väntade Ameah. Illamåendet kom som ett slag i ansiktet och från att jag gick upp för dagen tills kvällen var kommen satt det i. Hungern har varit extrem och det enda som har underlättat illamåendet och som vid förra graviditeten har läkerol varit en räddare.

Tröttheten var dom första veckorna obeskrivlig och vissa dagar kände jag mig sjuk p.g.a tröttheten. Jag var matt, orkeslös och likblek. Många dagar klev jag upp med en enda tacke, "hur ska jag klara av denna dag"? Min finaste D har varit en pärla dom här veckorna och många dagar har jag fått sovmorgon där han har tagit både hund och barn.

Nu har det värsta illamåendet lagt sig och tröttheten har minskat. Äntligen är det mysigt att vara gravid igen och jag njuter mer och mer för varje dag som går i takt med att illamåendet lägger sig. Förutom uteblivna kräkningar och myrkryp i benen om kvällarna är denna graviditet väldigt lik den förra. Än så länge.