Vår försiktiga, lugna, lilla tänkare. Älskade Ameah som varje dag, sen hon började på förskolan för ett år sedan, gråtit varje dag vid lämning, bortsett från ett fåtal gånger. Mammahjärtat har värkt varje gång och när vissa lämningar har varit värre än andra har jag skyndat hem för att bryta ihop lite jag också. Efter sommarens långa ledighet blev förskolestarten som en ny inskolning och det var nästan värre än vad det var för ett år sedan och ja, det har varit riktigt tufft. Efter att ha pratat om det förklarade hon för mig att hon ville vara ledsen eftersom hon inte vill att jag ska gå. Hon längtar efter mig om dagarna och vill att jag ska vara där med henne. Efter det kändes det aningens bättre men tårarna har bränt under ögonlocken trots det. Den här veckan hände det dock något. Måndagen var som vanlig, hon grät och jag gick hem. På tisdagen på väg mot förskolan berättade hon att hon blir så glad när Marie och Kajsa, som är hennes pedagoger, ler och att hon tycker så mycket om dem. Och ja, visst blev hon ledsen, sa att hon inte ville vara på dagis men hon grät inte. Onsdagen var likadan och så kom dagen, torsdagen. Hon tittade på Marie, sa att mamma kommer och hämtar mig sen, gav mig en kram och vinkade glatt av mig för att sedan promenera iväg med M. Och tårarna som nu rinner ned för mina kinder är istället för ångest fyllda av lycka och lättnad.