Jag har en s.k "bloggtorka" i vanlig ordning. Vet inte alls vad jag ska skriva om eftersom att jag inte gör så mycket. Jobbar jag inte så är jag med min underbara sambo och fantastiska valp eller så läser jag. Jag är inne i Twilight cirkeln igen, har bara femtio sidor kvar i tredje boken och längtar som en dåre till den fjärde! Vilket i ju för sig betyder att det leder mot sitt slut, igen...

Som tur är har jag en kollega som kommer med bra böcker till mig lite då och då, tack för det! Se där, dags att gå ut med jycken som just satte sig vid dörren.

Jag och D såg precis klart fjärde säsongen av Dexter. Det första jag gjorde var att kolla när säsong fem kommer och inte fan dyker den upp förens i september! Hur kan en serie avslutas på det här sättet? Jag sitter som på nålar. Jag känner sorg.

I fredags var D´s syster Linda och systerson Albin på middag. Det var lika trevligt som vanligt men varje gång frågar man sig själv varför man ses så sällan? Det måste det absolut blir en ändring på ganska omgående. Hur som helst så har Albin inte varit helt förtjust i Leeloo som vill busa hela tiden men den här gången hände det något. Han kanske insåg att hon inte är så läskig och faktiskt ganska rolig. Den här gången fick dom nämligen till det! Leeloo jagade Albin, Albin jagade Leeloo. Tennisbollar flög hej vilt i lägenheten och däcket funkade bra för lite dragkamp.





Linda hade en påse med sig när hon kom. Denna påse innehöll Dexter säsong fyra och nu har vi redan sett halva säsongen. Det går alldeles för fort att plöja igenom serier. Men jises vad grym han är, Dexter! Sen så hade hon också tagit med sig Twilight serien, alla fyra böcker. Det är ett och ett halvt år sen jag läste den första. Jag köpte den på Arlanda när vi väntade på att få flyga iväg till Thailand och jag läste mina första sidor i Lamai när regnet vräkte ner. Det var en mysig tid.. Nu är jag helt uppslukad av första boken igen. Hur har jag klarat så många månader utan Edward? Och hur kommer det sig att jag inte sett New Moon ännu? Det är dags mina vänner, det är dags.

Det här måste vara bland de värsta vädren som finns för en hundägare! De gånger jag kommit in med Leeloo idag har hon varit dyngsur på mage och ben och jag kan här tillägga att vattnet är svart. Det spelar ingen roll hur mycket jag torkar för hon känns bara skitig i alla fall. Det blir till att skölja av henne det värsta fram till att det är torrare ute.



Leeloo i sin bad t-shirt som hon håller på att växa ur. Jag kan inte påstå att hon tycker att det är jätte roligt att ha den på sig men hon torkar något snabbare och det är jag glad för. Nu kan man ligga i soffan och mysa med matte igen...

Här kommer man hem från jobbet och finner sin man i högsta hugg med någon slags storstädning. Eller rättare sagt vårstädning som han kallar det. Det rensas och det slängs en hel del och jag undrar hur fan allt har fått plats? Men trycker man bara på och på får man tydligen plats med en hel del bråte. Mestadels kartonger..

En av kartongerna har han nu smetat in i kalkon samt gömt kalkon och andra godbitar i till Leeloo. Hon är som tokig och vet inte hur hon ska ta sig till för att få upp den. Shnuttan då!

Själv dricker jag en kopp kaffe och ska snart lägga mig i ett bad och läsa lite. Som det känns nu kommer jag inte göra mycket nytta resterande timmar av mitt vakna dygn.



Snart (om några månader) sitter jag här igen..

Jag och Leeloo ramlade in i lägenheten klockan två igår och hon sov sen resten av dagen. Själv fastnade jag i soffan med Annie som var här och åt klämmisar och drack kaffe, mys. Vi skummade igenom gamla Greys avsnitt för att försöka lista ut vart hon låg men vi lyckades dock inte riktigt. När Annie lämnade Kransen kom D hem från jobbet och tillagade en fantastisk lasange medan jag låg på soffan och kollade på ett rykande färskt avsnitt Greys. D kopplade datorn till tv:n och jag undrar lite varför jag inte alltid har gjort så?! Nu kommer all webtv jag ser på visas på tv:n, åh så skönt!



Underbara sommar på Nämdö

Ännu en solig dag på ön och tidigt var vi uppe. Klockan åtta vaknade jag av att mamma stökade nere i köket, en sockerkaka var det som bakades. Nu har vi ätit frukost och tagit oss en kopp java på altanen i solen som faktiskt värmer. Klockan elva öppnar Nämdös framsida och då ska vi ta oss dit och köpa lite snacks. Trots att jag inte är helt förtjust så blir det Melodifestivalen ikväll. När det är final så får man ställa upp när alla andra kommer sitta bänkade. Jag har med andra ord inget annat val.

Så var man ute på landet igen och livsglädjen sprudlar igen. Solen skiner och jag är ledig tillsammans med Leeloo och bara en sån sak gör mig till världens lyckligaste.

Jag har börjat fasa för varje arbetsdag som kommer. Jag är lika trött varje morgon klockan ringer och jag är helt färdig när jag kommer hem från jobbet. Jag orkar inget och jag vill inget göra. Vad är det för livskvalite kan man fråga sig. Ett friår skulle göra mig gott! Ett års betald semester. Inte dumt inte. Men om jag inte missminner mig är det borttaget tyvärr.

Sandra har äntligen flyttat in i sitt alldeles egna kryp in och i fredags var jag där och våldgästade henne! Vi åt ostpasta och drack en hel del vin. Hur resan hem var behöver inte nämnas men hem kom jag i alla fall.

Gårdagen spenderade jag med Leeloo. Vi gick på promenad där vi koppeltränade med störningar (trafik, människor och andra hundar) och sen blev det en fri, lång, härlig, och solig skogspromenad som vi sen avslutade med bollkastning, söklek och inkallningsträning. Efter allt jobb somnade vi gott i sängen och vaknade inte förens halv sex. När D kom hem från jobbet såg vi Luftslottet som sprängdes som var riktigt bra. De bästa filmerna Sverige har gjort enligt min mening.

Idag har jag som igår myst med Leeloo. Promenerat, lekt, tränat och sovit. Nu är det dags att ta sig ner till tvättstugan och sen blir det ensamhetsträning för lillan. Jag och D ska ner till pizzerian och äta där för en gångs skull. En mysigt avslutning på denna helg.

Tillbaka på fastlandet igen och jag måste säga att det känns si sådär. När jag tittar ut genom fönstret ser jag en grå parkeringsplats och nedsmutsad snö. Bilarna kör förbi och lämnar en massa skit efter sig och det låter som en jordbävning utanför sovrumsfönstret. Annat är det på landet där bilar inte existerar. Där den största vägen är tre meter bred och snön glittrar vitt i solskenet. Det är så tyst att man skulle kunna tro att man var ensam på ön. Ron som lägger sig så fint i kroppen när man kommer ut försvinner i ett naffs så fort man går i land i Stavnäs och bussen står och brummar i väntan på alla passagerare.

Man kan lätt ta och konstatera att livet på landet är harmoniskt.