Tillbaka på fastlandet igen och jag måste säga att det känns si sådär. När jag tittar ut genom fönstret ser jag en grå parkeringsplats och nedsmutsad snö. Bilarna kör förbi och lämnar en massa skit efter sig och det låter som en jordbävning utanför sovrumsfönstret. Annat är det på landet där bilar inte existerar. Där den största vägen är tre meter bred och snön glittrar vitt i solskenet. Det är så tyst att man skulle kunna tro att man var ensam på ön. Ron som lägger sig så fint i kroppen när man kommer ut försvinner i ett naffs så fort man går i land i Stavnäs och bussen står och brummar i väntan på alla passagerare.

Man kan lätt ta och konstatera att livet på landet är harmoniskt.