Ameah fortsätter i samma spår och gråter vid varje lämning. En gång lyckades dock favorit- pedagogen få henne på andra tankar då det skulle bäddas rent inne i vilorummet och Ameah ville så gärna hjälpa till att hon glömde bort att jag skulle gå. Speciellt ledsen har hon varit nu i vinter då dom varje förmiddag är ute på gården och leker och Ameah vill absolut inte vara ute! Redan när vi kliver av tunnelbanan börjas det, "Ameah inte vara ute, Ameah vara inne" och det hinner hon väl säga minst tio gånger innan vi hunnit fram och ska lämnas just ute. Det roliga här är att hon numera älskar att vara ute! Att gunga på katten, åka rutschkana eller hacka i snön med en spade är hur roligt som helst och när jag sen kommer för att hämta henne ska hon givetvis inte gå någonstans. Hon ser knappt åt mitt håll och jag kan räkna på en hand hur många gånger hon har mött mig med en kram i dörren. Istället rusar hon iväg mot någon leksak som hon vill att jag ska komma in och titta på och sen ska vi vidare till nästa och så håller hon på tills jag får släpa eller lyfta ut henne i hallen. Så trivs, ja det gör hon ju. Och kompisar har hon skaffat sig. Hon pratar ofta om W som är en pigg, glad och energisk kille som mer än gärna kramas och sover bredvid Ameah på vilan. Men vännerna E och L, två flickor som är i precis samma ålder, är favoriterna! Här om dagen fick Ameah bestämma själv om hon ville vara inne eller ute på förmiddagen då det var en inskolning på gång och A valde då såklart att vara inne. När jag sen kom på eftermiddagen fick jag berättat för mig att hon sen hade ångrat sig då E och L var ute och hon ville absolut då gå ut. Det är så fint att dom börjar upptäcka varandra.