Förra veckan firade jag och Daniel 10 år tillsammans och det gjorde vi i Warsawa. D överraskade några veckor innan med biljetter och hotell och det var såklart otroligt uppskattat. Men ja, känslorna var blandade. Jag var rädd för hur mycket jag skulle sakna barnen och orolig för hur dom skulle klara sig utan oss. Tankarna var många men vi kom iväg (och hade det fantastiskt) och flygresan, som jag oroat mig så inför, gick hur fint som helst. Jag som aldrig tidigare varit flygrädd och som alltid somnat innan vi ens hunnit lyfta hade en extrem ångest över just detta moment både på dit och hemvägen. Rädslorna har blivit många sedan jag blev mamma. Men ja, hur som. Barnen klarade sig såklart hur bra som helst. Dom hade sin fina farmor boende hemma hos oss och fick under tiden också besök av både faster och gammelmormor. Inget gnäll, bara glada miner och två små som somnade fint om kvällarna men efterföljderna av denna resa har dock varit enorma. I alla fall för Ameah som knappt vill att jag ska ta sovmorgon eller lämna rummet. Hon vill vara mig nära hela tiden och idag när jag kom för att hämta henne på förskolan satt hon och grät. Enligt personalen hade hon varit ledsen mer eller mindre hela dagen och sagt att hon längtade efter mig. Älskade, älskade Ameah. Som jag hoppas att den här perioden snabbt är över. 

September har bjudit på fantastiskt väder och vi har spenderat många dagar i Aspuddsparken. Neliahs fascination för djur växer sig större och Ameah klappar mer än gärna på kaniner (som hon för övrigt önskar sig i födelsedagspresent, men först en cykel) och getter. Att vara i parken och leka har länge varit uppskattat hos N men hyfsat jobbigt för oss föräldrar då hon har varit lika extrem som sin storsyster var i den åldern med att stoppa saker i munnen. Är det inte grus är det sand, pinnar, kottar, löv och annat och deet har varit ett evigt jagande. Det har dock äntligen lugnat ned sig och vi alla kan nu njuta av en stund i parken igen.

Neliah gillar: Att klättra! Både högt och lågt. Upp på spisen, i soffan, tv- bänk, byrålådor, stolar och bord. Ja, i princip allt som kan bestigas ska bestigas. Annars är fortfarande favoritleken att bli jagad eller att jaga och då genom att vi håller i henne och springer efter Ameah samtidigt som vi ropar "nu kommer vi och tar dig". Hon älskar skorpor, blodpudding och frukt. Och förutom sin familj älskar hon människor, vänner, bekanta och främlingar, att smila upp sig är festligt. Annars är det roligt med parklek tillsammans med storasyster och leksaker som spelar musik.

 

Neliah gillar inte: Det värsta som finns är fortfarande att inte få sin vilja igenom. Hon blir då så arg att tårarna sprutar samtidigt som hon slänger sig på golvet och spänner både armar och ben, det är dramatik på hög nivå och ofta spär hon medvetet på. Annars är det hyfsat tråkigt att klä sig och byta blöja fortfarande. Allt som innebär att vara still är trist.

 

Neliah äter: Välling som första och sista mål. Frukost ngn timme senare när resten av familjen äter och det kan vara äggröra, smörgås, frukt och eller yogurth. Lunch och middag äter hon med oss och älskar blodpudding, korv, köttbullar, makaroner, majs, ärtor och pannkakor. Mellan lunch och middag äter hon ett mellanmål som oftast består av frukt och smörgås. Hon tycker om det mesta och äter oftast mer än vad storasyster gör. 

 

Neliah sover: Vaknar gör hon mellan 06.00- 07.00 och är sedan vaken tre timmar innan hon tar sin första vila där hon sover mellan 1- 1 1/2 timme. Ngn gång efter lunch sover hon sedan en andra gång och då oftast en timme. Lägger sig för natten gör hon mellan 19.00- 20.00.

Neliah kan: För några veckor sedan tog hon sina första steg och sen dess har hon dagligen övat på just det, att gå. Till en början tyckte hon att det var ganska läskigt och slängde sig allt som oftast i min eller Daniels famn efter 2- 3 steg. Nu kan hon ta upp emot 5- 6 innan hon väljer att stanna upp. Hon ställer sig obehindrat upp och kan sen stå länge utan stöd och ramlar sällan numera. Hon kramas och pussas gärna och det är ju så mysigt med dessa pussas- med- hela- munnen- öppen- pussar. Äter gör hon gärna själv med gaffel eller sked. Hon tränar flitigt på att picka maten själv och när hon lyckats för hon maten stolt och pricksäkert mot munnen. 

 

Neliahs språkutveckling: Säger nu inte bara mamma utan har även fått kläm på det här med pappa, "papa". Hon försöker sig på lampa och det kan låta lite olika men oftast "ampa". För ngn vecka sedan började hon säga tappa och det kunde låta både "appa" "papa" och "tapa" men de senaste dagarna lyckas hon få till det helt rätt och detta sägs även när saker kastas. Tack, "tata", sägs dagligen, och även det ordet lyckas hon ibland få till helt rätt.

 

Neliah är: Glad, nyfiken, orädd och full av känslor.

 

Datum att minnas: 8/ 9 får hon sin femte tand och den 16/ 9 upptäcker vi att tre tänder till spruckit igenom.

 

 

Vår försiktiga, lugna, lilla tänkare. Älskade Ameah som varje dag, sen hon började på förskolan för ett år sedan, gråtit varje dag vid lämning, bortsett från ett fåtal gånger. Mammahjärtat har värkt varje gång och när vissa lämningar har varit värre än andra har jag skyndat hem för att bryta ihop lite jag också. Efter sommarens långa ledighet blev förskolestarten som en ny inskolning och det var nästan värre än vad det var för ett år sedan och ja, det har varit riktigt tufft. Efter att ha pratat om det förklarade hon för mig att hon ville vara ledsen eftersom hon inte vill att jag ska gå. Hon längtar efter mig om dagarna och vill att jag ska vara där med henne. Efter det kändes det aningens bättre men tårarna har bränt under ögonlocken trots det. Den här veckan hände det dock något. Måndagen var som vanlig, hon grät och jag gick hem. På tisdagen på väg mot förskolan berättade hon att hon blir så glad när Marie och Kajsa, som är hennes pedagoger, ler och att hon tycker så mycket om dem. Och ja, visst blev hon ledsen, sa att hon inte ville vara på dagis men hon grät inte. Onsdagen var likadan och så kom dagen, torsdagen. Hon tittade på Marie, sa att mamma kommer och hämtar mig sen, gav mig en kram och vinkade glatt av mig för att sedan promenera iväg med M. Och tårarna som nu rinner ned för mina kinder är istället för ångest fyllda av lycka och lättnad. 

För några veckor sedan lärde hon sig att stå utan stöd. Idag lyckades hon ställa sig upp för egen maskin, ingen möbel att dra sig upp emot, bara hon. 

 

Stolt som få var hon och firade av det med att gå två steg emot mig. De första små stegen som ju egentligen är så stora. Älskade lilla N.